I tarmarna av Frankrike 75%
Ulf Larsson
2026-07-12
Gaspar Noés uppföljare till Carne fortsätter sjunka djupare i nihilism och misantropi. Jag tänker inte ödsla mer tid på att varna ”känsliga tittare” för Noés filmer, det kan läsas i mina andra recensioner av hans verk.
I Stand Alone är Noés första riktiga långfilm, och här ristar han verkligen in i granit vilken slags regissör han är. Filmen känns nästan som ett manifest av en man som förklarat krig mot livet och mänskligheten. Stora delar av filmen består av huvudkaraktärens inre monolog som resonerar kring hans nihilistiska filosofi präglad av människoförakt, medans han lever i misär och förklarar krig mot mänskliga symboler av aspekter av samhället vilka han hatar, som han stöter på i sin nästan likgiltiga kamp för överlevnad.
Mot slutet av filmen dyker en varningstext upp som lyder: ”Lystring! Du har 30 sekunder på dig att lämna visningen av den här filmen” varpå klockan börjar ticka ned. Efter det tar filmen en ännu mörkare vändning, som ett slags slutgiltigt övergivande av allt vad världen har att erbjuda, av huvudkaraktären.
Jag nöjer mig med att konstatera att I Stand Alone är mycket sevärd om man inte räds mörkret och vill uppleva något utöver den falska dynga som filmvärlden konstant pumpar ur sig och lämnar tittaren oberörd.
