69%
Marcus Hansson
2026-02-27
Med små medel har den tunisiska filmregissören lyckats återberätta händelsen i den här dramadokumentären genom att fokusera på händelserna helt i kontorsmiljön då filmen använder sig av inspelningarna från det verkliga samtalet. Propagandan blir inte överdriven som i många andra politiskt laddade filmer. Men antagligen också för att den sionistiska makten skulle använda varje normal propagandaöverdrift för att diskreditera filmen i sin helhet.
Problemet med filmen är att den verkar vara anpassad efter det arabiska lynnet där man visar upp sina känslor genom att gapa högre och högre för att visa sin förtvivlan och vanmakt, vilket skär sig för mig. I filmen ser vi återkommande hysteriska utfall från personalen som inte beaktar de problem som cheferna står inför. Det är antagligen ett sätt att bygga in händelsernas komplikationer i berättelsen men skrikandet och gormandet gör att man snarare blir irriterad och inte mäktar med att se filmen.
Varje gång den mer lugna karaktären Nisreen Jeries Qawas så får man ett nödvändigt uppehåll och kan fokusera på den verkliga flickans oskuldsfulla berättelse när hon försöker förklara för larmoperatörerna vad som skett och sker. Filmen hade fått mycket högre betyg om det ovanstående hade gestaltats annorlunda men hade den då varit sann för den arabiska publiken?
