Sminket rinner av från grisen 85%
Ulf Larsson
2026-02-11
Festen var den första filmen som kom ur den danska Dogme 95-rörelsen, och jag anser det vara den bästa.
Detta är en film som väcker många känslor, från lättsam humor till avgrundsjupt mörker. Filmen börjar som en lättsam dramakomedi, men tar en häftig vändning när en av sönerna i familjen verbalt detonerar en bomb som får den förljugna borgliga masken att börja falla av från den till ytan mycket välpolerade och fina familjen. Efter detta blir filmen som en studie i några av de värsta egenskaperna mänskligheten har att erbjuda. Med feghet och falskhet gör sällskapet allt för att trycka undan, ignorera och skratta bort situationen tills det blir snudd på absurt. Mot slutet lämnas man med en äcklig smak i munnen över mänsklighetens inneboende unkenhet. En effekt de danska regissörerna verkar vara mästare på att åstadkomma.
Dogme 95 hade ett strikt regelverk över hur man får filma, som att kameran alltid ska hållas för hand, ingen filmmusik eller rekvisita får förekomma. Detta strikta regelverk och minimalistiska utövande tycker jag höjer filmens effekt ännu mer. Den handhållna kameran ger effekten av att det känns verkligare, och samtidigt aningen desorienterande och yrselframkallande. Avsaknaden av soundtrack och pålagt ljud gör de obekväma tystnaderna desto mer obekväma.
Det här är inte en film man ser med familjen med chips & dipp en fredagskväll. Det här är en film man ser om man vill komma bort från Netflix-algoritmer och hjärndöd popcorn-underhållning, och vill se något som får en att känna och tänka. En film att se om man vill uppleva konst.
