Eyes Wide Shut: En erotiskt laddad Rothschild-mardröm 92%
Simon Holmqvist
2026-01-28
För omkring tio år sedan blev jag tipsade om Eyes Wide Shut av en nationell ung man. Det här var Stanley Kubricks sista film, förklarade han. Den avslöjade makteliten och Kubrick dog under mystiska omständigheter innan premiären.
Jag tror att man läser in för mycket av sin egen världsbild i Kubricks gärning om man ser på filmen som ett rent politiskt verk. Man ska inte glömma att Kubrick själv var jude, och detta är en film full av klassisk subliminal, erotisk laddning som är väldigt typiskt en viss typ av judiska konstnärer. Den är inte subversiv, och det finns en slags kulturkritik: Kritik mot kärnfamiljen, den borgerliga livsstilen, den dekadenta makteliten, mäns syn på kvinnor etc. Den behandlar många teman som är värda att fundera över, och det är en film som finns kvar i ens tankar långt efter att eftertexterna rullat.
Dialogen är stundtals stel och framtvingad, New York-scenerna är inspelade i ett uppsminkat London. Utanför fönsterna är ljuset alltid blått och bakom röda dörrar och skynken lurar alltid fara. Allt bidrar till att skapa en drömsk känsla av att något inte riktigt står rätt till.
Eyes Wide Shut innehåller förstås den berömda scenen med den ockulta ritualen. Den är mästerligt filmad, musiken, ljuset, kostymerna, rörelserna och blickarna är bland det häftigaste jag sett i en film. Bildspråket är obehagligt likt familjen Rothschilds surrealistiska ”bal”, anordnad 1972. Det läskiga är att bilder från denna obehagliga tillställning inte offentliggjordes för än 20 år senare. Visste trots allt Kubrick något som han avslöjade med filmen?
Jag tror inte han visste mer än oss andra. Vi vet att det finns riktigt sjuka människor där ute, och att många av dem finns bland de rikaste och mäktigaste.
Men detta är inte den enda aspekten av Eyes Wide Shut som är intressant. Tom Cruise spelar den naive och godhjärtade Bill Harford på ett fängslande vis: En konservativ läkare och familjefar, mitt i dekadensens huvudstad New York och mitt uppe i konsumtionshetsens juletid. Harford tror att kvinnor är trogna varelser av naturen, och när hans hustru Alice, påverkad av cannabis, berättar om sina sexuella fantasier om andra män kraschar hela hans värld fullständigt. Det är bilden av hustrun med andra män som driver honom genom hela filmen, från det ena äventyret till det andra, jagandes både faror och kickar, ständigt sökandes efter någon typ av upprättelse. Han upptäcker inte bara saker om Alice, om kvinnor i allmänhet, utan också saker om sig själv, om New York och om hur världen (tyvärr) fungerar. Allt detta är något vi alla på ett nästan smärtsamt vis kan känna igen oss i, men som vi sällan på ett ärligt vis ser skildrat i Hollywoodfilmer.
